Med gemenskapen som drivkraft och föreningslivet nära hjärtat

Roger, du är ett välbekant ansikte i stora delar av Skyttesverige, framförallt i norra delarna,  men för de som inte känner dig, berätta; Vem är du?
– Jag är 59 år, gift sedan 30 år tillbaka och bor i Piteå. Jag kommer ursprungligen från Kalix och har även bott några år i Luleå. Skyttesporten har varit en del av mitt liv sedan jag började skjuta som elvaåring, och den har följt mig genom både ungdomsår, familjeliv och engagemang som ledare och funktionär. 

Jag har två vuxna söner som också har tävlat inom skyttesporten, och numera är två barnbarn en stor del av livet. När jag inte ägnar tid åt familjen tycker jag om att umgås med vänner och njuta av god mat och dryck i gott sällskap. 

Hur ser din idrottsbakgrund ut? 
– Skyttesporten har varit min huvudsakliga idrott sedan barnsben. Under ungdomsåren nådde jag en del framgångar som skytt, men jag har också ägnat mig åt bland annat tennis, badminton, bordtennis, biljard och skidåkning. När jag studerade i Luleå pendlade jag regelbundet till Kalix för att fortsätta hålla igång ungdomsverksamheten i min förening. 

Under några år var jag mindre aktiv inom skyttet, men när mina söner blev intresserade hittade jag tillbaka. Sedan dess har jag haft många olika uppdrag inom sporten, bland annat som ordförande, breddtränare, kassör, projektledare för SM-arrangemang och ledare på olika nivåer. Och förstås genomfört alla möjliga utbildningar. 

Vad tycker du bäst om med skyttesporten? 
– Gemenskapen är det allra bästa. Jag minns en ungdom i vår förening som hade spelat fotboll och som tyckte att gemenskapen mellan olika skytteföreningar var starkare än den hon upplevde i sitt eget fotbollslag. Inom skyttesporten hejar konkurrenter på varandra, hjälper varandra och delar samma glädje för sporten. Gemenskapen sträcker sig långt utanför själva tävlandet. 

Det är förstås tråkigt att tävlingarna i dag ofta har färre starter än tidigare, men det är också något jag gärna vill vara med och försöka förändra. 

Finns det någon fråga inom skyttesporten som du brinner särskilt för? 
– Jag tycker mycket om den del av föreningslivet som handlar om organisation och stöd. Om en förening funderar kring bidrag, ekonomiska stöd eller hur verksamheten kan utvecklas hjälper jag gärna till. Jag brinner också för målgruppen 65+. Skyttesporten kan erbjuda både gemenskap och aktivitet långt upp i åldrarna, och där tror jag att det finns stora möjligheter till utveckling och nya samverkansformer. 

 Vad ser du mest fram emot i arbetet som skyttekonsulent? 
– Att få träffa föreningarna. Skyttesporten är full av engagerade människor, och jag ser fram emot att lyssna på deras erfarenheter och idéer. Om jag kan bidra till att föreningar utvecklas och får bättre förutsättningar att bedriva sin verksamhet så känns det väldigt meningsfullt. Att få vara en del av den utvecklingen är det jag ser fram emot allra mest.

Jag har också arbetat inom skolan och sett hur många barn, inte minst barn med NPF-diagnoser, skulle kunna få mycket ut av skyttesporten. Jag uppmuntrar därför gärna föreningar som vill utveckla sin skolsamverkan och nå fler barn och unga. 

Jag har också erfarenhet av en svår period i livet då jag, i samband med att bokslut i företag som jag drev lämnades in för sent, dömdes för ekonomisk brottslighet. Det var en händelse som jag tar ansvar för och som gav mig viktiga erfarenheter, inte minst av hur ensam man kan känna sig när man hamnar i en komplicerad situation och inte vet vart man ska vända sig.

Den erfarenheten har jag med mig i dag. Därför vill jag vara ett stöd för föreningar och föreningsledare, särskilt när frågor känns svåra eller känsliga. Jag vet hur mycket det betyder att ha någon som lyssnar, hjälper till att reda ut situationen och visar vägen framåt.

Du har det största geografiska området att arbeta med. Vad ser du särskilt fram emot i dina distrikt?
– Jag har tävlat och varit engagerad i verksamheter över stora delar av norra Sverige under många år. Det har blivit många resor till exempelvis Ramselefors, Vännäs och andra orter runt om i Norrland. Ofta har vi hjälpts åt över förenings- och distriktsgränserna genom att arrangera läger, tävlingar och andra gemensamma aktiviteter. Samtidigt finns det fortfarande delar av området som jag känner mindre till. Härjedalen är ett sådant exempel, och det ser jag verkligen fram emot att få upptäcka. Det ska bli spännande att lära känna föreningarna och människorna där ännu bättre.  

Slutligen... vilket är favoritfikat?
– Får man säga glass? Jag gillar chokladglass och lakritsglass. Annars är en krämbulle aldrig fel, eller en semla i semmeltider.